De flesta påstår att skolan är gynnsam för alla barn och ungdomar, att det är en självklarhet att vi ska studera. När vi föds så är det redan förutbestämt och vi är obligerade till att delta aktivt i skolan – det är ingenting man får eller kan ifrågasätta.
Jag håller inte med om att skolsystemet är uppbyggt på ett effektivt sätt, det måste jag erkänna.
Jag ser klart och tydligt att skolgången för många enbart upplevs som ett tvång – enligt egna erfarenheter så ser jag utbildningssystemet som ett stort problemområde som enbart gynnar en minoritet. Utbildningar är skapade med startpunkten att eleven ska kunna livnära sig i framtiden igenom att arbeta. För många fungerar det inte, de får inte den hjälp de behöver och de utvecklar inte ett effektivt vokabulär där de kan uttrycka vad de erfar. Dessutom läggs det ingen som helst fokus på hur eleven faktiskt upplever sig själv i skolan. Det som är viktigt är elevens prestation – detta resulterar ofta i att eleven ger upp på både sig själv och skolan. Problemet är att som pengasystemet ser ut idag krävs det att du arbetar för att kunna försörja dig själv på ett effektivt sätt och för att du ska kunna tillgodose dina basala behov. Du måste kompromissa dig själv, dina genuina intressen och din tid för att istället arbeta.
Vad som härmed tydliggörs är att pluggandet baseras på rädsla; rädsla för att misslyckas eller att få dåliga betyg, rädsla för att inte komma in på den utbildningen man är intresserad av, rädsla för att bli dömd av lärare/andra elever, rädsla för att inte passa in, rädsla för att inte duga och framförallt rädsla för att inte överleva – då du behöver klara av skolan för att därefter kunna få ett arbete och en inkomst. Jag vet definitivt hur det är att försöka fokusera och integrera information men istället bli helt uppslukad av alla känslor och sinnesrörelser att det istället slutar med kaos både i kropp och sinne.
Uppenbarligen så har inte skolorna tillräckligt med resurser för att hjälpa eleverna att förstå hur de ska lära sig att hantera sina tankar och känslor, de flesta lärare är enbart intresserade av att se resultat – att eleven gör bra ifrån sig och får bra betyg. Hur kommer det sig att de prioriterar resultat framför välmående? Skolan är inte baserad på något annat än att helt enkelt minnas och kunna repetera fakta, precis som en robot så går vi till skolan och laddar ner information och kunskap – vi ska alla passa in i en och samma mall oavsett våra grundförutsättningar.
Betygsystemet är ett annat område jag ser stora problem med, att faktiskt döma en elev som ”bra” eller ”dålig” igenom att bokstavligt talat sätta ett betyg på dem resulterar ofta i tävling. Vad jag menar med tävling är kanske inte just vad ordboken definierar som tävling där det ingår flera parter, utan istället en tävling med sig själv och sitt själv-värde. Många baserar sitt själv-värde just efter och enligt hur bra han/hon presterar. Presterar man dåligt i skolan så är man en dålig människa som inte klarar av något, man kanske rent utsagt ser sig själv som värdelös. Det var hur jag såg mig själv i varje fall, jag såg mig själv som fullständigt värdelös och misslyckad bara p.g.a. att jag inte hade fått lära mig hur man, på ett effektivt sätt, kan ta in information, lära sig och komma ihåg. Jag hade alltid extrema koncentrationssvårigheter men skolorna jag deltog i hade inget intresse i att anpassa min studiegång så att jag fick samma förutsättningar som de andra eleverna, nej – istället blev jag medicinerad.
Dessutom ifrågasatte jag mycket av undervisningen, jag menar, en hel del information vi idag ska ”lära” oss enligt skolverket tycker jag är helt idiotiskt. Är det inte viktigare att lära sig att hantera vardagsproblem såsom ojämlikhet och att lära sig konfliktlösning än vad det är att lära sig när Karl den tolfte dog?
De som går ut skolan och fortfarande har förmåga att tänka för sig själv är verkligen en raritet.
Vi blir hjärntvättade till att anpassa hur vi agerar, tänker och kommunicerar helt och hållet i klassrummen.
När vi föds är vi jämlika, vi är nyfikna och vi har inga rädslor över huvud taget för vad andra ska tycka, tänka och tro om oss och hur vi agerar, tänker och kommunicerar. Det är inte förens vi kommer in i utbildningssystemet som det ändras och vi börjar agera, tänka och kommunicera precis som robotar. Det finns ingen individualitet utan vi formas istället utefter den obligatoriska skolans lagar. Ingenstans har jag funnit jämlikhet mellan elever och lärare/rektorer. Eleverna har helt enkelt ingenting att säga till om, eleven ska lyssna och göra som den blir tillsagd, annars blir de inte godkända utan stämplas som en ”bråkstake”.
Dock så inser, ser och förstår jag att som läget ser ut just nu så kan jag inte göra mycket annat än att ta del av systemet. Jag förstår att i nuläget så är man tvungen till att kunna visa upp ett ”kvitto”, ett så kallat intyg på att man har klarat av att upprepa information på ett prov och därmed fått ett betyg, för att kunna komma ut i samhället och tjäna pengar.
Så hur gjorde jag för att lära mig att acceptera att systemet ser ut som det gör och att jag bara får försöka göra det bästa av situationen, dvs. uppnå lärarnas/skolverkets krav – och hur gör jag för att faktiskt integrera informationen utan att tillåta mig själv att bli en robot?
Jag insåg snabbt att rädsla och ångest gör det i princip omöjligt att ta in information, det blir som en blockering i hjärnan som gör det omöjligt att minnas och förstå info och vetskap. Vad jag började jobba med var helt enkelt att försöka ta reda på vart min rädsla och ångest kom ifrån, vad var det som utlöste det hela? Jag insåg fort att det är någonting jag har blivit programmerad till att uppleva redan som liten. Under min uppväxt fick jag lära mig att det är meningen att man ska definiera sig själv utefter och enligt sina prestationer, att bara vara räcker inte till.
För att komma ifrån detta självdömande så har jag funnit några knep, innan jag sätter mig ner för att studera så gör jag helt enkelt klart för mig själv att det här är enbart information och kunskap, och att inga känslor eller emotioner uppstår då jag försöker integrera studierna. En annan sak jag fann extremt viktig var att jag förstår vad jag läser, vad jag menar med detta är att jag dubbelkollar att jag faktiskt förstår varje ord och paragraf som jag läser – för om jag inte förstår ordens definition så är det omöjligt att komma ihåg fakta. Vad som är essentiellt är att inte tillåta sig själv att döma sig själv då man misslyckas med att komma ihåg det man försöker plugga in, jag påminner mig själv gång på gång om att lära sig är någonting man måste träna på, det är ingenting som kommer naturligt. Självdömande förlänger enbart processen, tålamod med sig själv är en grundsten till inlärning.
Min motivation till att studera är att jag är medveten om att jag måste delta i systemet för att kunna förändra det. Det är min startpunkt till varför jag studerar, om jag kan ändra på skolsystemet så kanske andra slipper gå igenom det helvete jag upplevde under min uppväxt.
Så länge jag kan minnas har jag strävat efter perfektion, men aldrig har jag blivit nöjd. Perfektion är ingenting som man kan nå upp till, jag ändrade min definition på perfektion hela tiden – begreppet har ingen exakt definition, aldrig var jag nöjd. Jag intalade mig själv hela tiden att för att kunna förbättra mig själv så var jag tvungen att se mina brister. Problemet med det hela var att jag inte levde för min egen skull över huvud taget, istället levde jag efter samhällets mentalitet och försökte uppnå vad media framställer som perfektion. Vad jag inte insåg då var att media är bara ute efter att tjäna pengar – och hur tjänar man pengar på bästa sätt? Jo, genom att spela på människors osäkerhet.
Inte räcker du till som den du är, nej du ska ändra både på hur du agerar och ditt utseende, du får snabbt lära dig att du enbart är en bildpresentation – ser du inte ut på så sätt som media framstället som ”normen” så upplever du dig som mindre värd. Samma sak gäller i skolan, du måste nå upp till specifika kriterier för att bli sedd som ”okej” och även här döms du utefter utseendet och hur du interagerar/beter dig. Att passa in betyder i princip att du behöver vara precis som alla andra, om inte så blir du utstött. Många säger att de inte dömer andra efter deras utseende, men hur kan de påstå någonting sådant då de dömer sig själv utefter hur de ser ut? Det är var jag kallar dubbelmoral.
Mitt liv slutade i destruktivitet just för att jag hela tiden försökte leva upp till vad jag, samhället och media ansåg vara perfektion. Jag plågade mig själv tills jag nästan inte fanns kvar över huvud taget. Jag hade strävat efter att förbättra mig själv under en så pass lång tid att jag hade tappat bort mig själv helt och hållet. Jag upplever fortfarande en stor rädsla för att sluta sträva efter perfektion, för det är det enda jag visste om under en så lång tid att jag nästan helt har glömt bort hur det är att faktiskt leva. Det kan vara svårt att inte falla då alla drar en i olika riktningar. Skolan betygssätter, bokstavligt talat stämplar en som perfekt eller icke perfekt. Media har influerat samhället så till den grad att vi har accepterat att vi måste se ut på ett specifikt sätt för att bli klassad som perfekt. Du förväntas vara trevlig och positiv och aldrig ifrågasätta dina medmänniskor ifall du ser att de gör någonting oärligt. Du ska behandla alla andra med respekt, även om du aldrig upplever dig själv som jämlik till din granne. Du ska klä dig på ett sätt som vi kollektivt har inringat som inne och modernt.
Hur är det möjligt för en enda människa att leva upp till alla dessa krav utan att bli en robot? Vem vet, du kanske får högsta betyg, du kanske tränar varje dag och spyr upp din mat så att du blir så smal som media vill ha dig, du kanske lägger ner all din kraft på att vara positiv och trevlig även fast du skriker inombords. Frågan är hur du upplever dig själv i den där perfektions-bubblan? Accepterar du verkligen dig själv som den du är, som perfekt, eller strävar du fortfarande efter ännu mera perfektion och validering ifrån andra?
Jag upplevde aldrig mig själv som perfekt, även om många utomstående förmodligen skulle definiera mig som felfri. Jag tog det alltid ett steg längre, eller snarare hundra steg längre. Jag jobbade så hårt för att uppnå perfektion att det nästan tog livet av mig, jag drev min kropp till den yttersta gränsen av vad som är möjligt. Allt i namnet av perfektion. Men efter ett tag så var jag inte sedd som perfekt längre, nu stämplade samhället mig som en mentalt sjuk.
Vi är faktiskt ansvarig för detta allihop, för så länge vi tillåter oss själva att lyssna på alla dessa normer som talar om för oss hur vi bör vara och bete oss så stödjer vi en sjuk mentalitet där människor plågar sig själva till den yttersta gränsen och istället för att leva för sig själv så lever vi för och enligt andras åsikter. Jag har bestämt att jag inte tänker acceptera och tillåta perfektion styra över mitt liv länge, utan har insett att det finns viktigare saker och jag tänker inte heller stödja sjukdomar och lidande som uppstår genom att människor strävar efter ideal.
Jag tänker inte acceptera och tillåta mig själv att falla in i mönster och tankar som säger åt mig att jag måste ändra mig själv för att bli perfekt, istället står jag upp och stoppar sådant beteende och börjar istället leva för vad som är bäst för mig, som den jag verkligen är. Tillsammans kan vi stoppa destruktiviteten som vi kollektivt har skapat igenom att tro på samhället och medias bild av vad perfektion är.
Är du också intresserad av att ändra på systemet och samhället så att vi alla kan bli fria en gång från alla och sluta tillåta den dagliga hjärntvätten?
Tillsammans kan vi göra förändringarna som krävs - http://equalmoney.org/
http://desteniiprocess.com/
http://desteniiprocess.com/
No comments:
Post a Comment