2012: Den Mänskliga Roboten

De flesta påstår att skolan är gynnsam för alla barn och ungdomar, att det är en självklarhet att vi ska studera. När vi föds så är det redan förutbestämt och vi är obligerade till att delta aktivt i skolan – det är ingenting man får eller kan ifrågasätta.
Jag håller inte med om att skolsystemet är uppbyggt på ett effektivt sätt, det måste jag erkänna. 
Jag ser klart och tydligt att skolgången för många enbart upplevs som ett tvång – enligt egna erfarenheter så ser jag utbildningssystemet som ett stort problemområde som enbart gynnar en minoritet. Utbildningar är skapade med startpunkten att eleven ska kunna livnära sig i framtiden igenom att arbeta. För många fungerar det inte, de får inte den hjälp de behöver och de utvecklar inte ett effektivt vokabulär där de kan uttrycka vad de erfar. Dessutom läggs det ingen som helst fokus på hur eleven faktiskt upplever sig själv i skolan. Det som är viktigt är elevens prestation – detta resulterar ofta i att eleven ger upp på både sig själv och skolan. Problemet är att som pengasystemet ser ut idag krävs det att du arbetar för att kunna försörja dig själv på ett effektivt sätt och för att du ska kunna tillgodose dina basala behov. Du måste kompromissa dig själv, dina genuina intressen och din tid för att istället arbeta.

Vad som härmed tydliggörs är att pluggandet baseras på rädsla; rädsla för att misslyckas eller att få dåliga betyg, rädsla för att inte komma in på den utbildningen man är intresserad av, rädsla för att bli dömd av lärare/andra elever, rädsla för att inte passa in, rädsla för att inte duga och framförallt rädsla för att inte överleva – då du behöver klara av skolan för att därefter kunna få ett arbete och en inkomst. Jag vet definitivt hur det är att försöka fokusera och integrera information men istället bli helt uppslukad av alla känslor och sinnesrörelser att det istället slutar med kaos både i kropp och sinne.
Uppenbarligen så har inte skolorna tillräckligt med resurser för att hjälpa eleverna att förstå hur de ska lära sig att hantera sina tankar och känslor, de flesta lärare är enbart intresserade av att se resultat – att eleven gör bra ifrån sig och får bra betyg. Hur kommer det sig att de prioriterar resultat framför välmående? Skolan är inte baserad på något annat än att helt enkelt minnas och kunna repetera fakta, precis som en robot så går vi till skolan och laddar ner information och kunskap – vi ska alla passa in i en och samma mall oavsett våra grundförutsättningar.

Betygsystemet är ett annat område jag ser stora problem med, att faktiskt döma en elev som ”bra” eller ”dålig” igenom att bokstavligt talat sätta ett betyg på dem resulterar ofta i tävling. Vad jag menar med tävling är kanske inte just vad ordboken definierar som tävling där det ingår flera parter, utan istället en tävling med sig själv och sitt själv-värde. Många baserar sitt själv-värde just efter och enligt hur bra han/hon presterar. Presterar man dåligt i skolan så är man en dålig människa som inte klarar av något, man kanske rent utsagt ser sig själv som värdelös. Det var hur jag såg mig själv i varje fall, jag såg mig själv som fullständigt värdelös och misslyckad bara p.g.a. att jag inte hade fått lära mig hur man, på ett effektivt sätt, kan ta in information, lära sig och komma ihåg. Jag hade alltid extrema koncentrationssvårigheter men skolorna jag deltog i hade inget intresse i att anpassa min studiegång så att jag fick samma förutsättningar som de andra eleverna, nej – istället blev jag medicinerad.
Dessutom ifrågasatte jag mycket av undervisningen, jag menar, en hel del information vi idag ska ”lära” oss enligt skolverket tycker jag är helt idiotiskt. Är det inte viktigare att lära sig att hantera vardagsproblem såsom ojämlikhet och att lära sig konfliktlösning än vad det är att lära sig när Karl den tolfte dog?
De som går ut skolan och fortfarande har förmåga att tänka för sig själv är verkligen en raritet.
Vi blir hjärntvättade till att anpassa hur vi agerar, tänker och kommunicerar helt och hållet i klassrummen.
När vi föds är vi jämlika, vi är nyfikna och vi har inga rädslor över huvud taget för vad andra ska tycka, tänka och tro om oss och hur vi agerar, tänker och kommunicerar. Det är inte förens vi kommer in i utbildningssystemet som det ändras och vi börjar agera, tänka och kommunicera precis som robotar. Det finns ingen individualitet utan vi formas istället utefter den obligatoriska skolans lagar. Ingenstans har jag funnit jämlikhet mellan elever och lärare/rektorer. Eleverna har helt enkelt ingenting att säga till om, eleven ska lyssna och göra som den blir tillsagd, annars blir de inte godkända utan stämplas som en ”bråkstake”.

Dock så inser, ser och förstår jag att som läget ser ut just nu så kan jag inte göra mycket annat än att ta del av systemet. Jag förstår att i nuläget så är man tvungen till att kunna visa upp ett ”kvitto”, ett så kallat intyg på att man har klarat av att upprepa information på ett prov och därmed fått ett betyg, för att kunna komma ut i samhället och tjäna pengar.
Så hur gjorde jag för att lära mig att acceptera att systemet ser ut som det gör och att jag bara får försöka göra det bästa av situationen, dvs. uppnå lärarnas/skolverkets krav – och hur gör jag för att faktiskt integrera informationen utan att tillåta mig själv att bli en robot?

Jag insåg snabbt att rädsla och ångest gör det i princip omöjligt att ta in information, det blir som en blockering i hjärnan som gör det omöjligt att minnas och förstå info och vetskap. Vad jag började jobba med var helt enkelt att försöka ta reda på vart min rädsla och ångest kom ifrån, vad var det som utlöste det hela? Jag insåg fort att det är någonting jag har blivit programmerad till att uppleva redan som liten. Under min uppväxt fick jag lära mig att det är meningen att man ska definiera sig själv utefter och enligt sina prestationer, att bara vara räcker inte till.
För att komma ifrån detta självdömande så har jag funnit några knep, innan jag sätter mig ner för att studera så gör jag helt enkelt klart för mig själv att det här är enbart information och kunskap, och att inga känslor eller emotioner uppstår då jag försöker integrera studierna.  En annan sak jag fann extremt viktig var att jag förstår vad jag läser, vad jag menar med detta är att jag dubbelkollar att jag faktiskt förstår varje ord och paragraf som jag läser – för om jag inte förstår ordens definition så är det omöjligt att komma ihåg fakta. Vad som är essentiellt är att inte tillåta sig själv att döma sig själv då man misslyckas med att komma ihåg det man försöker plugga in, jag påminner mig själv gång på gång om att lära sig är någonting man måste träna på, det är ingenting som kommer naturligt. Självdömande förlänger enbart processen, tålamod med sig själv är en grundsten till inlärning. 
Min motivation till att studera är att jag är medveten om att jag måste delta i systemet för att kunna förändra det. Det är min startpunkt till varför jag studerar, om jag kan ändra på skolsystemet så kanske andra slipper gå igenom det helvete jag upplevde under min uppväxt.

Så länge jag kan minnas har jag strävat efter perfektion, men aldrig har jag blivit nöjd. Perfektion är ingenting som man kan nå upp till, jag ändrade min definition på perfektion hela tiden – begreppet har ingen exakt definition, aldrig var jag nöjd.  Jag intalade mig själv hela tiden att för att kunna förbättra mig själv så var jag tvungen att se mina brister. Problemet med det hela var att jag inte levde för min egen skull över huvud taget, istället levde jag efter samhällets mentalitet och försökte uppnå vad media framställer som perfektion. Vad jag inte insåg då var att media är bara ute efter att tjäna pengar – och hur tjänar man pengar på bästa sätt? Jo, genom att spela på människors osäkerhet.
Inte räcker du till som den du är, nej du ska ändra både på hur du agerar och ditt utseende, du får snabbt lära dig att du enbart är en bildpresentation – ser du inte ut på så sätt som media framstället som ”normen” så upplever du dig som mindre värd. Samma sak gäller i skolan, du måste nå upp till specifika kriterier för att bli sedd som ”okej” och även här döms du utefter utseendet och hur du interagerar/beter dig. Att passa in betyder i princip att du behöver vara precis som alla andra, om inte så blir du utstött. Många säger att de inte dömer andra efter deras utseende, men hur kan de påstå någonting sådant då de dömer sig själv utefter hur de ser ut? Det är var jag kallar dubbelmoral.

Mitt liv slutade i destruktivitet just för att jag hela tiden försökte leva upp till vad jag, samhället och media ansåg vara perfektion. Jag plågade mig själv tills jag nästan inte fanns kvar över huvud taget. Jag hade strävat efter att förbättra mig själv under en så pass lång tid att jag hade tappat bort mig själv helt och hållet. Jag upplever fortfarande en stor rädsla för att sluta sträva efter perfektion, för det är det enda jag visste om under en så lång tid att jag nästan helt har glömt bort hur det är att faktiskt leva. Det kan vara svårt att inte falla då alla drar en i olika riktningar. Skolan betygssätter, bokstavligt talat stämplar en som perfekt eller icke perfekt. Media har influerat samhället så till den grad att vi har accepterat att vi måste se ut på ett specifikt sätt för att bli klassad som perfekt. Du förväntas vara trevlig och positiv och aldrig ifrågasätta dina medmänniskor ifall du ser att de gör någonting oärligt. Du ska behandla alla andra med respekt, även om du aldrig upplever dig själv som jämlik till din granne. Du ska klä dig på ett sätt som vi kollektivt har inringat som inne och modernt.
Hur är det möjligt för en enda människa att leva upp till alla dessa krav utan att bli en robot? Vem vet, du kanske får högsta betyg, du kanske tränar varje dag och spyr upp din mat så att du blir så smal som media vill ha dig, du kanske lägger ner all din kraft på att vara positiv och trevlig även fast du skriker inombords. Frågan är hur du upplever dig själv i den där perfektions-bubblan? Accepterar du verkligen dig själv som den du är, som perfekt, eller strävar du fortfarande efter ännu mera perfektion och validering ifrån andra?

Jag upplevde aldrig mig själv som perfekt, även om många utomstående förmodligen skulle definiera mig som felfri. Jag tog det alltid ett steg längre, eller snarare hundra steg längre. Jag jobbade så hårt för att uppnå perfektion att det nästan tog livet av mig, jag drev min kropp till den yttersta gränsen av vad som är möjligt. Allt i namnet av perfektion. Men efter ett tag så var jag inte sedd som perfekt längre, nu stämplade samhället mig som en mentalt sjuk.
Vi är faktiskt ansvarig för detta allihop, för så länge vi tillåter oss själva att lyssna på alla dessa normer som talar om för oss hur vi bör vara och bete oss så stödjer vi en sjuk mentalitet där människor plågar sig själva till den yttersta gränsen och istället för att leva för sig själv så lever vi för och enligt andras åsikter. Jag har bestämt att jag inte tänker acceptera och tillåta perfektion styra över mitt liv länge, utan har insett att det finns viktigare saker och jag tänker inte heller stödja sjukdomar och lidande som uppstår genom att människor strävar efter ideal.
Jag tänker inte acceptera och tillåta mig själv att falla in i mönster och tankar som säger åt mig att jag måste ändra mig själv för att bli perfekt, istället står jag upp och stoppar sådant beteende och börjar istället leva för vad som är bäst för mig, som den jag verkligen är. Tillsammans kan vi stoppa destruktiviteten som vi kollektivt har skapat igenom att tro på samhället och medias bild av vad perfektion är.

Är du också intresserad av att ändra på systemet och samhället så att vi alla kan bli fria en gång från alla och sluta tillåta den dagliga hjärntvätten?

Tillsammans kan vi göra förändringarna som krävs - http://equalmoney.org/
                                                                           http://desteniiprocess.com/

2012: I stopped using drugs but have I stopped drugs in my mind?

For a period of time my whole life circled around drugs, being high were my life and all that I could think about – I thought that I was unable to live without it. I was so scared of facing how I experienced myself without drugs that I thought that this was the only way to go about.
I was completely directed by my want, need and desire to “get away from myself” as whom I perceived myself to be.It was just a constant search for the next energetic fix.

Drugs isn’t the main-in point within all of this, it usually has nothing to do with drugs at all. It’s about you – trying to find something separate from you to “fulfill” you, when not having the tools to be able to face yourself, your world and your reality as what it has become.
It doesn’t matter if it’s drugs, alcohol, porn, OCD, self-abuse or exercising – when we aren’t able to cope we find something that we believe will make it “easier” so
that we don’t have to look at the starting-point of why we experience ourselves as we    do and so that we don’t need to take self-responsibility and direct our world. It’s like a defense-mechanism.

Maby we just don’t see the point of living a “normal” life, we want to get something more out of it all. We search for something new and exciting. The ego thrives of new exciting energies.
It’s only the mind who “wants more” – and you allow the mind to have control over how you experience yourself and what actions you take. One thing leads to another and all of a sudden you have given all your power away to your mind and you become a slave - an energy-addict.
My main-experience was just that I wanted to get away, I thought that I wanted to commit suicide, but it wasn’t really death I wanted, what I actually wanted was change. The problem was that I thought that I was unable to take the power and control back to direct me and what I experienced. The mind had taken over completely and I had become blind.

So, a couple of days ago I met some old friends, pretty much the only thing we have/had in common were that we used drugs for different reasons.

What I find interesting is that I always have found it easier to relate to people who are using/have used. As if they are more open-minded or as if they don’t judge you as others do. This is just my experience with it all and I am not sure if it is so or if the people I have met who are into drugs are commonly less judgmental.
Maby it’s just a belief that I have created and through that I myself have been more open-minded and less judgmental and that’s why I see them in that way as well. It’s really easy to create this belief of how certain “types” of people are, but is the person that, for example use drugs, actually one “type” of people or have you created this belief of how a drug-addict is? I now clearly see that I have been putting people in categories after what I see within them, believing that drug-addicts are in one specific way/have on specific expression. But who are creating them as this expression? Me, I am the one who see what I want to see. That’s all.

Anyway, I stopped living according to that mentality, they didn’t.
Since I stopped I haven’t really seen them, since my life isn’t about drugs anymore I don’t find it very supportive to hang around people who are still on that path.
However, they sat down and we talked for a while. I thought to myself that this is a great way for me to test myself and see if I will allow my “drug-personality” to come out or if I am able to direct me and remain stable.
I found myself becoming quite nervous in the beginning, mostly due to the fact that I worried that I wouldn’t be able to remain stable, here.

What I now realize is that I haven’t completely stopped that mentality within my mind, I still allow myself to get influenced and I even saw old thought-patterns coming up again just by meeting this people.
I even thought that; “Hey – what’s the big deal if I would to smoke some weed right now, huh?”

The problem within this thought is that I actually believed in that, and I continued to think like that for almost a day, were I allowed myself to participate in those old thought-patterns and I now see that I got completely manipulated by my thoughts, wants and needs. It got to the extent were I started to think that “I want to go back to my old life, and I just don’t want to have this responsibility anymore.”
What does that really imply?
Well, why did I use drugs? I now see that I was using as a way to suppress myself and what I experienced within, so now I have to look at what I see within my world and my reality right now that I rather suppress instead of facing it.

Everybody has their own reality and their way of coping, many of us doesn’t have the tools to face what we experience as “too-much” and because of this we find other ways, separate from us, that we think will help us. What I suggest is to stop suppressing through searching for solutions “out there” and instead start to face yourself as what you experience. I am a living proof of the fact that it’s impossible to find solutions “out there” – you are the only one who can sort yourself out.

Through this I also realized to what extent my mind can go, how far I take it just by participating in ONE thought. So from now on, I see that it’s unacceptable for me to listen to even just one thought – because it can lead you back, aaaaaaaall the way back to your old thought-patterns and eventually you have given all your power away to the mind once again. And that’s not something that I will allow. 

2012: What you accept and allow within, manifest without

What many people tend to forget when they face a scenario where “someone” is doing “something” to this person is that they usually have created this outflow themselves.

What does this mean?

I accepted and allowed abuse against myself for a very long time; 

I abused myself and my physical body.
I didn’t take myself into consideration at all, I was a slave to my mind, my thoughts, my emotions, my feelings, my patterns, my personality-constructs and my compulsions 

– What I mean with “I was a slave to” is that I was controlled by this, I allowed this to take me over to the extent that I perceived myself to be just that and nothing else. I saw myself as inferior to my mind and all that it consisted of.

What I also experienced was abuse from my external world, the people I came across and the society that I lived in. My whole world consisted of abuse in pretty much all aspects. I really didn’t understand it then, why my life only consisted of abuse.
Almost all the people that I met seemed abusive in some way or another and I experienced it as if I was an abuse-magnet, that everything I did or participated in turned out and became only that of abuse.
  
How come I always ended up in abusive relationships, 

abusive situations and abusive behavioral patterns?

What I realize is that as long as I accept and allow abuse to be a part of me and my world and as long as I treat myself with disrespect through abusing me and my physical – then I also at the same time accept and allow others to abuse me.
Because take a look, if I am not standing up within myself through taking self-responsibility for me through stopping the self-abuse, then how am I able to say stop when others abuse me? How will I be able to have the courage to say no to abuse from others if I don’t have the courage to say no to self-abuse?!

It has to do with our perception of self-worth as well. If you don’t see yourself as worthy of respect, and because of that you don’t respect yourself then you won’t get respect from others either. It’s quite a simple example and I guess that many people have heard it before. The question is if we actually really realize what this means?

“If you don’t care for yourself, no one will care for you” – What this really means is actually "only you can care for yourself, no one else can do that for you"

It’s the same thing with fears. If you accept and allow a fear of “something” control you, then this “something” will most definitely manifest.
Let’s say that you have an extensive fear of losing all your money, and that you save all and every coin that you get a hold of, because “what if I get sick and need health-care, or what if something in my house-hold breaks, then I will need money to fix the damage!?”

I have always been extremely careful with money and I never really spend it on things outside of the necessities, this is also due to the fact that I haven’t seen myself as “worthy” of “treating” myself as well as how I grew up/got raised and how I got shaped by that.
Though, I’ve also seen a tendency of taking the “I need to have a backup-thought” one step too far, meaning I’ve gone into fear, and saving money because I have a fear that I will need it for something in the future.
It’s necessary to have a backup, that’s not what I’m saying – what I mean is that we need to take the fact that what we accept and allow within, manifest without into consideration in such scenarios.

As long as I allow fear to control me and my actions, in saving money for example, then I’m not doing it out of practicality-I’m doing it out of fear. And life is supporting us in facing our fears. To be able to transcend a fear we need to face it.

So, don’t allow your fears to control you - because it will manifest. And don’t allow your fear of the fact that your fear will manifest to control you either. DO SOMETHING ABOUT IT INSTEAD AND STOP, STAND UP, WAKE UP!

“With humanity as a whole accepting and allowing abuse within - we're accepting and allowing abuse without, that's why the whole nature of this world has become abuse.” – Sunette Spies

2012: What is Perfection?

What is perfection? What is it to be perfect?

As long as I can remember I have been striving for perfection.

Never satisfied with who I perceived myself to be. It didn’t matter if I got the best grade and the “perfect” body. I always found new definitions of what perfect was. 

I learned from an early age to only see the faults, that to be able to improve yourself  and your life you had to look at the small details of flaws and correct them; otherwise you would just be the flaws and nothing else.

“It’s the small things that counts”

This ended up in a life of self-abuse, because the only goal I had was to change myself into what I thought the society wanted me to be. I embraced the thoughts that said that I had to change my appearance as the image I presented and my mind thrived of the vicious circle that I allowed myself to fall into.

I always experienced a want and need to be the best that I can be, but the thing is that I never even knew what perfection was, I was never satisfied – always changing the definition of what perfect was. I was completely lost. 

I even made up flaws because the only thing I knew was how to change myself into what I perceived as “better”. I only lived for others and my search for perfection made me completely dependent on validation from society/others.

I never allowed myself to live. I am still experiencing a lot of fear of giving up/stopping my thoughts/mind that say that I need to improve myself as my appearance.

My mind is trying to manipulate me into thinking that if I would to change and stop my thoughts and goals of becoming “perfect” as that which the society has labeled as perfect; then I would completely fall apart.

Who am I if I stop allowing myself to strive for perfection? Will I become nothing? Will I not be seen as one and equal to others? Will I become inferior to those that society and all the human beings collectively (including me) have defined as perfect?

 

The whole society is so keen to promote “perfection” in all kinds of aspects and everybody is pulling you in different directions, the school grades you, literally judging you as perfect or a looser. The media says that you need to look a certain way to be accepted as perfect. Your parents want you to behave in a certain matter, to be the perfect child. In your work you need to be/become better than others/perfect to not lose your job. When you grow up your friends probably have their own definition of what perfect is, maby you need to dress a certain way, or have the latest electronic-product on the market, or maby you just have to smoke to be “as cool as the others who are perfect”.

How is one human being able to live up to all the expectations?

Maby you get perfect grades, are looking perfect, behaving perfectly, being perfect.

The question is who are you in that perfect little bubble? Are you really accepting yourself as who you are as perfect or are you constantly striving for “more perfection” in other aspects?

I was never satisfied, never experienced self-acceptance even though many probably would have defined me as perfect.

No, I took it one step further, or more like a hundred step further.

I worked so hard to get perfect that I ended up almost killing myself, pushing my body to the utter limit of what is possible. All in the name of perfection. But then I wasn’t seen as perfect no more, then they (society and all humans collectively) saw me as a mental disorder.

We are all responsible for this but what I didn’t realize then was that I was actually a big part of the problem cause through me, accepting and allowing a want/need and desire of becoming perfect, I was actually supporting all the illnesses and sicknesses that come with that strive for perfection.

I just now realize that as long as I am allowing myself to trying to improve my appearance as the shallowness as what society is portraying as perfection I am actually being a role model for others who also think and believe that they need to change themselves to be/become perfect.

I will not accept and allow myself to fall into patterns of thoughts that says that I need to change me to become perfect. Instead I stand up and stop those thoughts/mind-demons and start to live for what is best for me as who I really am as the physical through actually seeing what is required from the physical. And through stopping myself from participating in societies frames of perfection I can start to look inside myself and through that I can start to live for real, for me, as what is best for all.

Together we can change and stop the self-abuse that we collectively have created through believing in societies pictures of perfection.

desteni.org  

equalmoney.org

thanks